Var är ingången?

Vi har en ny läroplan för grundläggande utbildningen. Frågan många ställer sig är väl om denna läroplan har något nytt att komma med? Jag tycker att den har det. Jag har en längre tid funderat över hur hela vårt utbildningssystem är uppbyggt kring en princip som egentligen inte är så ändamålsenlig för elevernas lärande, nämligen ämnesindelningen. Den genomsyrar allt; timfördelning, läroplan, läromedel, skolans scheman, utvärderingen, lärarutbildningen, (ämnes)lärartjänster, ja, till och med föräldrarnas förväntningar på skolan. Ämnesindelningen är så grundmurad att vi inte ens kommer på tanken att ifrågasätta den.

Vad är då mitt problem med ämnesindelningen? Jag skall försöka förklara. Skolans uppgift är att hjälpa eleverna att växa till balanserade personer som förstår sig på den värld de lever i. Problemet är bara att denna värld inte är indelad i undervisningsämnen, den är tvärvetenskaplig. Det räcker sällan till med ett ämnes perspektiv för att verkligen förstå olika fenomen i vår omgivning. Vi skulle behöva närma oss fenomenen ur flera ämnesperspektiv för att förstå dem.

Det är här ämnesindelningen blir ett problem. Genom att ha en struktur som uppmuntrar oss att behandla ett ämne i taget går vi många gånger miste om chansen att koppla undervisningen ”utåt”, till fenomen i elevernas värld. Istället riskerar undervisningen att fokusera ”inåt”, på själva ämnet. Det är kanske därför elever ibland frågar: ”Varför behöver jag kunna det här?”

Det är här jag tycker att den nya läroplanen faktiskt har något att komma med. Man betonar fenomenbaserad, helhetsskapande och ämnesöverskridande undervisning. Dessutom tonar man enligt min uppfattning faktiskt ner undervisningsämnenas betydelse, till förmån för ämnesöverskridande målsättningar. Bland annat betonas olika kompetenser, förmågan att förstå helheter och behärska processer.

Men är detta egentligen något nytt? Nej, åtminstone inte för alla. Många lärare har i årtionden jobbat ämnesöverskridande och fenomenbaserat. Speciellt klasslärare har utomordentliga förutsättningar för detta. Lite värre är det för ämneslärare. Ämnesöverskridande arbete för ämneslärare innebär ofrånkomligen någon form av samarbete med kolleger inom andra ämnen. Detta är knappast helt oproblematiskt, varken ur en praktisk synvinkel eller för lärares yrkesidentitet.

Skall vi då helt strunta i undervisningsämnen? Naturligtvis inte. Faktum är ju att ämnesindelningen inte försvunnit någonstans. Tanken är väl snarare att vi oftare och oftare skulle ta ingången till vår undervisning via ett fenomen i elevernas vardag, istället för att ta ingången direkt till ett specifikt undervisningsämne. På köpet kunde vi få fler motiverade elever som begriper vad undervisningen har för relevans för dem.



Janne Elo
Skivare är Utvecklingscentralen Läroriks regionkoordinator i Vasa.